Nu och sen....
Har fått nojja på att rita små bilder...
Dom är ganska fula.., men det bjuder jag på....
;-)
Försöker att släppa taget..
Oron gnager gällande om det blir operation eller ej...
Märks på nattsömnen att hjärnan jobbar på högtryck med ältandet och jag har svårt att sova och slå mig till ro...
Försöker verkligen att släppa taget och bara låta det som händer hända....
Fattar inte varför det ska vara så svårt...
Blir så less på mitt kontrollbehov och att hela tiden behöva veta....
Ena stunden så känns det ok och som om jag bara "är" och tänker att jag ska låta tiden utvisa vad som händer..
Nästan sekund så sätter ältandet igång igen.....
Ibland önskar jag mig nästan en lobotomi i födelsedagspresent..., kontrollbenägenheten och ältandet skulle jag kunna klara mig utan....
VIKT(-IGT) samtal
Jag åberopade vårdgarantin och fick min remiss skickad till ett annat sjukhus, fick en tid där i början på maj för den första bedömningen..
Nu hade jag turen att jag faktiskt fick en operationtid hos mitt hemlandsting i slutet på maj.... Glädjen över operationstiden grumlades snabbt pga vårdstrejken, i dagsläget vet jag ju inte om den ens kommer att kunna genomföras....
Tiden jag hade på på det andra sjukhuset behövde avbokas och det har hängt över mig...., eftersom mitt hemlandsting nu gett mig tid så är de givetvis inte villiga att betala för operation/vård på sjukhus i ett annat län...
Idag tog jag mig i kragen och ringde och avbokade tiden jag hade där....
Nu känns det som om jag inte har nån valmöjlighet längre..., reservplanen med det andra sjukhuset är ju avblåst...
Nu är det bara att hålla tummarna och verkligen hoppas att min operation blir av som planerat...
.
Förbannade strejk..
Alla människor "ser om sitt eget hus" (förmodar att det är därför sjuksköterskorna strejkar) och därav anledningen till att jag känner att jag är kluven gällande strejken eftersom det kan ha inverkan på min operation..
Operationen som skulle ge mig ett nytt, lättare liv..... Kanske få möjligheten att skaffa barn... Bilda familj och vara en vanlig svensson...
Ok...., jag veeeeeeeeeeeeeeeet att sjuksköterskorna gör ett suveränt jobb och att de anser sig vara underbetalda...
Samtidigt är det ju konstigt att löneläget verkar komma som en total överraskning efter en lång utbildning med dyra studielån....
Det finns ju faktiskt andra yrken förutom sjuksköterskorna som sedan länge kämpat för en högre lön beroende på ansvaret de har gentemot människor i sitt jobb..
Brandmännen tex........, om jag förstått det rätt så får ju dom inte ens lov att gå ut i strejk, inte med kommunals hjälp i alla fall....
Om man inte stödjer sjuksköterskornas strejk så blir man dumförklarad... Men, jag tror att fler än man tror tycker att det är skiiiiiiiiiiiiiit, men ingen vågar säga nåt...
Ringde operations-koordinatorn nyss för att få klarhet i vad som gäller min inskrivning och operation eftersom mitt landsting är uttaget i strejk from 5 maj..... Har gått och oroat mig senaste veckan och tyckte det var bättre att få veta än att kanske "måla fan på väggen" i onödan....
Hon kunde inte ge mig svar men påtalade att risken var stor att det inte blev av om situationen inte var löst och de blev uttagna i strejk.....
Jag har i det längsta försökt att tänka positivt och att det kommer att orda sig..., men nu känns det som om någon sparkade undan benen på mig...
Jag ångrar att jag ringde, kanske det varit bättre att leva i ovisshet tills det ödesdigra beskedet om inställd operation dimper ner...
Min dröm om att bli opererad, att gå ner i vikt. att kanske inte behöva vara barnlös resten av livet....
Jag har väntat i över 2 år..., är snart 40, dagarna går och tiden är värdefull....
Ok, jag VET ju att jag förr eller senare kommer att bli opererad men att behöva vänta tills efter sommaruppehållet känns som om viktig tid går till spillo...
IVF-behandling är jag redan för gammal för...., hörde dessutom på nyheterna häromdagen att de som vill adoptera barn inte får vara äldre än 42 år när de lämnar in ansökan....
Är rädd att jag aldrig får möjligheten att bli förälder...
Fet-avdelningen..
Fattar inte varför kläder i större storlekar ska se så f-baskat tantiga ut......, det är blommor, paljetter och f-n vet jag på kläderna... I dont like it!
Jag är, än så länge, en relativt ungdomlig kvinna i mina bästa år.. , jag vill ha snygga moderna kläder, inte tant-stuket..
Varför går det inte att göra "vanliga" kläder men i större storlekar... ??
Eftersom de större storlekarna har en helt egen kollektion och oftast inte liknar de "vanliga" kläderna så signalerar man verkligen till omgivningen att man har har tvungen att handla på XLNT, BIB eller Generous ...
Precis som om de inte skulle märka att man är överviktig ialla fall..
Snacka om att straffas dubbelt upp...., både överviktig och fula kläder...
Jaa, jag vet..., idag är jag gnällig.......
*offerkoftan på*
PS Hoppas verkligen att jag vänjer mig av med att säga dumheter som fetavdelningen och dyl. när jag gått ner i vikt..., det skulle absolut inte vara passande att säga så som "normal-viktig"...
Frälsa alla överviktiga..
Jag är ju inte opererad än..., men det är helt sjukt hur jag börjat tänka sen jag bestämde mig för att viktoperation kunde vara ett alternativ för mig efter alla jojo-bantingsförsök...
Bara för att jag kommit på att det kan vara alternativet för mig så inbillar jag mig att det är lösningen för de flesta överviktiga....
När jag ser någon annan överviktig tänker jag: "Jag undrar om du är medveten om att det finns ett alternativ..."
Tack och lov säger jag det inte utan jag nöjer mig med att tänka det.... Det kan ju faktiskt vara så att personen ifråga inte alls tycker att dom har ett problem med vikten...
Känns ungefär som om jag fått för mig att jag skall frälsa alla överviktiga..., att jag vill visa att det finns hopp för oss..
Vågar knappt tänka på hur jag blir när jag väl är opererad....
Jag kanske blir rena rama messias, istället för att frälsa folk från ondo så kanske jag går runt och ska frälsa alla tjockisar från övervikten...
Före och efter viktoperation..
Sablar va inspirerad jag blir när jag ser före och efter-bilder...., skulle det vara möjligt så skulle jag vilja operera mig imorgon...
Måste passa på att äta..
Två veckor innan operationen så är direktiven att man ska börja med flytande kost, tex Nutriett, Modifast eller dyl.....
Detta gör man bl.a för att fettet runt levern ska minska och det ska bli lättare att göra en "titthåls-operation"..
Igårkväll satt jag och funderade över VAD jag verkligen måste passa på att äta innan dess..
En viktoperation är ju en livsstilsomställning och efter viktoperationen är gjord så ändrar man ju kosten och vissa saker kommer jag förmodligen inte till att kunna/eller vilja äta som opererad....
Nedan följer något som jag måste försöka hinna med att äta innan det är dags att börja med flyt:
* Fläskfilé i citron/dragonsås med klyftpotatisar...
* Pizza...
* Mac Flurry...
* Grillat kött från "ute-grillen" med potatissallad..
Konstigt, nu när jag väl sitter och funderar så känns det som jag oftast äter inte såååå onyttigt.....
Sambon är en stor fantast av fläsk och löksås så han tyckte att även det skulle finnas med på "måste-hinna-äta-listan"..... , men jag var inte av samma åsikt...
Strejk..
Idag sa brorsan... "Hörr....., tänk om det blir sjuksköterskestrejk och det får inverkan på din operation..:"
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAA?????
Så långt hade jag då inte tänkt.....
Gode Gud..., måtte det inte hända...........
Mår dåligt...
Ska försöka gå och jobba i alla fall.... Bättre att gå dit och göra ett försök än att stanna hemma direkt...., har ju en helg som jag kan försöka kurera mig på...
En kollega försökte se det positiva i det hela igår och sa: "Det är ju bättre att du är sjuk nu än om en månad..."
Det har hon ju faktiskt rätt i, inte sjutton vill jag att operationen skall bli inställd pga att jag är sjuk...., efter allt kämpade så vore ju det droppen....
Jag ska proppa mig full med c-vitaminer och andra tillskott som kan vara bra för att hålla mig frisk...
Längtar efter den dagen då jag är smal och kan stå vid diskbänken och diska utan att bli blöt på magen...., och kan äta utan att spilla fram på den utskjutande delen, dvs bysten....
Äntligen har viktresan har börjat..
Som jag väntat på den här dagen..
Funderingarna på om Gastric By Pass-operation kanske kunde vara nåt för mig har funnits under ett par år men jag tog inte tag i och gjorde verklighet av tankarna förrän hösten 2006..
Resan till att få operationsdatumet har varit lång...
I samband med mitt sista kirurgbesök då jag blev godkänd för operation och uppsatt på kölistan så fick jag informationen om att jag förmodligen inte skulle bli opererad förrän i höst..
Efter den långa väntan, de stora förhoppningarna och eftersom jag sedan länge var redo att börja mitt nya liv så var den informationen ungefär som att få en käftsmäll....
Jag sa direkt att jag då ville åberopa vårdgarantin...
Det visade sig att kirurgen jag träffade inte kunde göra något åt det utan jag var tvungen att ta diskussion med klinikchefen... Klinikchefen var inte av samma uppfattning som mig utan tyckte att jag kunde vänta...
*hmrpf*
Efter att hela livet varit den som funnit mig i att göra som andra säger.., väntat på min tur.., klivit åt sidan till förmån för andra så kände jag att nu var det banne mig dags att ta strid för MIG och mina rättigheter....!!!!
Det blev alltså början på en evigt massa ringande och e-postande hit och dit....
Jag pratade och diskuterade med Sveriges Kommuner och Landsting, ansvariga för vårdgarantin, patientnämnden, chefsöverläkaren på mitt hemlandsting mm mm.... Jag fick bra gensvar och jag visste att jag hade rätten på min sida....
För en gång skull stod jag på mig......., jag gjorde allt som stod i min makt för att lösa min situation...
Jag har ältat och funderat dag som natt.....
Hamnade i nån form av vacuum där tiden stod stilla och jag bara väntade på operation..... det var nästan som om jag blev apatisk och inte lyckades ta mig för saker pga väntan och ovisshet...
Igår när jag väl fick veta att min situation löst sig och att jag faktiskt kommer att bli opererad innan sommaren så gick luften ur mig...
Trots att jag blev superglad så blev jag på något vis tom inombords..., väntan och ovissheten som följt mig de senaste månaderna behövde inte uppta en massa plats och energi......
Jag är glad....., men det känns ändå tomt!!
Välkommen till min nya blogg!
Kommer att göra en viktoperation i slutet på maj...
Kan tänka mig att bloggen kommer att innehålla glädje, tårar, förvirring inför ett nytt jag och kampen om att hitta sig själv igen....
