Ibland straffar det sig...
Förra lördagen köpte jag faktiskt lördagsgodis....
Hade fått smaka några bitar av en vänninas son och innehållet i godispåsen "Familjeguf" verkade vara ett bra val för mig...
Åt givetvis inte speciellt många bitar utan större delen av påsen blev kvar trots att sambon åt lite han också...
Påsen har sedan dess blivit stående i skafferiet och jag har nog snikat åt mig nån bit i veckan när frestelsen varit för stor...
Jag konstaterade att vi inte kan ha såna godsaker hemma eftersom jag blir på tok för sugen.... Sa åt sambon att antingen äta upp den eller gömma undan den....
Påsen försvann för nån dag sedan och jag trodde att det var uppätem---
Ikväll jobbade sambon natt och jag kände hur sugen jag var..... I jakten på nåt "gott" så hittade jag påsen undangömd högst upp i skafferiet...
Satt mig i soffan och mumsade i mig en näve....
Ajjabajja...
......jag kände mig verkligen som en missbrukare som satt och smög med sin "last"....
Ok, jag svalde inte hela näven med godis på en gång men det gick på tok för fort i alla fall...
Ojjojj.....
Efter en stund så kände jag att jag inte mådde nåt vidare....
Var ingen jättedumping utan jag kände "bara" illamående, olustkänsla och väldigt-väldigt dåligt samvete...
Insåg mitt misstag och att jag borde låtit godispåsen vara....
Nu har jag kastat påsen och de överblivna godiset i soporna...
Har fortfarande lite ont i magen och det är väl straffet för mitt tilltag.....
Det värsta av allt är att godiset inte ens var så gott så att det var värt det....
Man lär så länge man lever.................., har jag hört... ;-)
Hade fått smaka några bitar av en vänninas son och innehållet i godispåsen "Familjeguf" verkade vara ett bra val för mig...
Åt givetvis inte speciellt många bitar utan större delen av påsen blev kvar trots att sambon åt lite han också...
Påsen har sedan dess blivit stående i skafferiet och jag har nog snikat åt mig nån bit i veckan när frestelsen varit för stor...
Jag konstaterade att vi inte kan ha såna godsaker hemma eftersom jag blir på tok för sugen.... Sa åt sambon att antingen äta upp den eller gömma undan den....
Påsen försvann för nån dag sedan och jag trodde att det var uppätem---
Ikväll jobbade sambon natt och jag kände hur sugen jag var..... I jakten på nåt "gott" så hittade jag påsen undangömd högst upp i skafferiet...
Satt mig i soffan och mumsade i mig en näve....
Ajjabajja...
......jag kände mig verkligen som en missbrukare som satt och smög med sin "last"....
Ok, jag svalde inte hela näven med godis på en gång men det gick på tok för fort i alla fall...
Ojjojj.....
Efter en stund så kände jag att jag inte mådde nåt vidare....
Var ingen jättedumping utan jag kände "bara" illamående, olustkänsla och väldigt-väldigt dåligt samvete...
Insåg mitt misstag och att jag borde låtit godispåsen vara....
Nu har jag kastat påsen och de överblivna godiset i soporna...
Har fortfarande lite ont i magen och det är väl straffet för mitt tilltag.....
Det värsta av allt är att godiset inte ens var så gott så att det var värt det....
Man lär så länge man lever.................., har jag hört... ;-)
Shoppat...., igen!
Satan-i-gatan, .........det här med viktnedgången kan bli dyrt... ;-)
Har nog banne mig handlat mer kläder de senaste två månaderna än vad jag gjort det senaste åren..., Nää, kanske inte senaste åren men definitift det senaste året...
I onsdags åkte jag och två jobbarkompisar till Birsta, där tillbringade vi hela dagen med att surra, skratta och shoppa...
Hade sett framemot trippen eftersom jag tänkt inhandla lite nya kläder.., igen...
Ville passa på att handla på de afffärer som inte finns i vår (lilla) stad...
Hamnade på några butiker där jag inte hittade någonting... :-(
Alla kläder verkade vara för små och jag kände mig bedrövad...
Det kändes ju som om jag hade gått ner så pass mycket så jag skulle slippa vara tvungen handla på avdelningarna med större storlekar men när jag inte hittade nåt så kändes det som om jag trots allt fortfarande var för stoooooor för att kunna ha "vanliga" storlekar... :-(
Vi gick på Gina Tricot, där har jag knappt orkar gå in de senaste åren eftersom det ändå inte funnits nåt jag kunnat ha...
Jag minglade runt lite och hittade faktiskt en tunika som jag föll för..., och som dessutom verkade finnas i "humana" storlekar...
Provade tunikan påhejad av mina kollegor.....
Döm av min förvåning när XLarge var för stor, Large var inte heller bra... Medium var storleken som passade mig bäst men det satt ändå inte helt hundra....
*hmm*
En av mina observanta kollegor hade sett Gina Tricot-reklamen och konstaterade snabbt att jag behövde ett brett skärp i midjan för bättre passform.... för det hade hon minsann sett på reklamen...
(men, haaalllllååå...., tjejerna i reklamen ser inte ut som mig....)
NEEEJ! Aldrig! Holy macaroni, hur skulle jag se ut med skärp i den (obefintliga) midjan...
Jag vägrade först men gav vika för deras tjat.....
Döm av min förvåning, igen, då det faktiskt såg rätt ok ut....
Fram med visa-kortet och gick stolt därifrån med en kasse..., första kassen för dagen.... ;-)
Efter Gina Tricot besöket fick jag upp ångan....., efter att ha inhandlat tunikan och skärpet så fick shopping-djävulen greppet om mig.....
Köpte dessutom bla jeans på Cubus och snygga skinn-stövlar som nästan går upp till knäna..
Jisses, vilken känsla det var att äntligen kunna köpa saker jag vill ha och inte bara få nöja mig med det som finns och som sitter hyfsat....
Känns som om det här med viktnedgången blir dyrt eftersom shopping-sinnet har väckts till liv.........., det är ju en himla tur att mitt matkonto är desto billigare....
PS Jag köpte faktiskt en tröja till sambon också....., som plåster på såren för att jag spenderat så mycket på mig själv.....
Har nog banne mig handlat mer kläder de senaste två månaderna än vad jag gjort det senaste åren..., Nää, kanske inte senaste åren men definitift det senaste året...
I onsdags åkte jag och två jobbarkompisar till Birsta, där tillbringade vi hela dagen med att surra, skratta och shoppa...
Hade sett framemot trippen eftersom jag tänkt inhandla lite nya kläder.., igen...
Ville passa på att handla på de afffärer som inte finns i vår (lilla) stad...
Hamnade på några butiker där jag inte hittade någonting... :-(
Alla kläder verkade vara för små och jag kände mig bedrövad...
Det kändes ju som om jag hade gått ner så pass mycket så jag skulle slippa vara tvungen handla på avdelningarna med större storlekar men när jag inte hittade nåt så kändes det som om jag trots allt fortfarande var för stoooooor för att kunna ha "vanliga" storlekar... :-(
Vi gick på Gina Tricot, där har jag knappt orkar gå in de senaste åren eftersom det ändå inte funnits nåt jag kunnat ha...
Jag minglade runt lite och hittade faktiskt en tunika som jag föll för..., och som dessutom verkade finnas i "humana" storlekar...
Provade tunikan påhejad av mina kollegor.....
Döm av min förvåning när XLarge var för stor, Large var inte heller bra... Medium var storleken som passade mig bäst men det satt ändå inte helt hundra....
*hmm*
En av mina observanta kollegor hade sett Gina Tricot-reklamen och konstaterade snabbt att jag behövde ett brett skärp i midjan för bättre passform.... för det hade hon minsann sett på reklamen...
(men, haaalllllååå...., tjejerna i reklamen ser inte ut som mig....)
NEEEJ! Aldrig! Holy macaroni, hur skulle jag se ut med skärp i den (obefintliga) midjan...
Jag vägrade först men gav vika för deras tjat.....
Döm av min förvåning, igen, då det faktiskt såg rätt ok ut....
Fram med visa-kortet och gick stolt därifrån med en kasse..., första kassen för dagen.... ;-)
Efter Gina Tricot besöket fick jag upp ångan....., efter att ha inhandlat tunikan och skärpet så fick shopping-djävulen greppet om mig.....
Köpte dessutom bla jeans på Cubus och snygga skinn-stövlar som nästan går upp till knäna..
Jisses, vilken känsla det var att äntligen kunna köpa saker jag vill ha och inte bara få nöja mig med det som finns och som sitter hyfsat....
Känns som om det här med viktnedgången blir dyrt eftersom shopping-sinnet har väckts till liv.........., det är ju en himla tur att mitt matkonto är desto billigare....
PS Jag köpte faktiskt en tröja till sambon också....., som plåster på såren för att jag spenderat så mycket på mig själv.....
3 månader sen operationen..
Idag är det tre månader sedan jag opererade mig....
Konstigt, ibland så känns det som om det var igår och andra dagar känns det som om det var en eeeeeviiigheeet sedan...
Jag har nog haft tur som mått bra efter min operation (hittills iaf)..
Har ju tidigare skrivit och berättat att jag är skonad mot dumping eller så kanske det är så att jag är "van" att må lite tjyvtjockt (tex då jag har migrän och tar medicin) så att jag inte märker av dumpingarna så väl...
Häromdagen då jag stod och förbededde mellanmål och middag till jobbet så funderade över om jag trots allt kanske tyckte att det här med operation var ett "förhastat" beslut (även fast jag väntade i två år) och att jag kanske skulle fortsatt att kämpa på med bantningen som så många gånger förr.....
En operation är ju en STOOOOOOOR omställning, förmodligen större än vad man kan ana...
Jag tyckte själv att jag hade förberett mig väl under den tiden jag väntat, jag har läst ALLT som går att tillgå om viktoperationer, jag har pratat med andra som redan gjort operationen mm...
Men, jag kunde nog aldrig föreställa mig HUR det faktiskt skulle vara att leva som opererad....
Insåg snabbt att trots att det innebär vissa livstilsomställningar och dyl. så är operationen det enda rätta alternativet för mig..
JAG ÅNGRAR INGENTING.....!!!!
Konstigt, ibland så känns det som om det var igår och andra dagar känns det som om det var en eeeeeviiigheeet sedan...
Jag har nog haft tur som mått bra efter min operation (hittills iaf)..
Har ju tidigare skrivit och berättat att jag är skonad mot dumping eller så kanske det är så att jag är "van" att må lite tjyvtjockt (tex då jag har migrän och tar medicin) så att jag inte märker av dumpingarna så väl...
Häromdagen då jag stod och förbededde mellanmål och middag till jobbet så funderade över om jag trots allt kanske tyckte att det här med operation var ett "förhastat" beslut (även fast jag väntade i två år) och att jag kanske skulle fortsatt att kämpa på med bantningen som så många gånger förr.....
En operation är ju en STOOOOOOOR omställning, förmodligen större än vad man kan ana...
Jag tyckte själv att jag hade förberett mig väl under den tiden jag väntat, jag har läst ALLT som går att tillgå om viktoperationer, jag har pratat med andra som redan gjort operationen mm...
Men, jag kunde nog aldrig föreställa mig HUR det faktiskt skulle vara att leva som opererad....
Insåg snabbt att trots att det innebär vissa livstilsomställningar och dyl. så är operationen det enda rätta alternativet för mig..
JAG ÅNGRAR INGENTING.....!!!!
Operationen var början till mitt nya liv..
Nu har jag gått ner 21 kilo sedan i mitten på maj, visst kanske det känns som om det går långsamt men jag är glad ändå.....
Jag känner mig mer tillfreds idag än vad jag gjort på länge... Jag trivs mer med mig själv och med tillvaron...
Det känns som om jag blivit en gladare tjej...
Nu har jag gått ner 21 kilo sedan i mitten på maj, visst kanske det känns som om det går långsamt men jag är glad ändå.....
Jag känner mig mer tillfreds idag än vad jag gjort på länge... Jag trivs mer med mig själv och med tillvaron...
Det känns som om jag blivit en gladare tjej...
Hjärntvättad...
Visst är det väl ganska konstigt...
Trots att jag är opererad sen 2½ månad tillbaka har hjärnan fortfarande inte lyckats bli omprogrammerad......, den reagerar fortfarande och bli intresserad av allt som har med bantning, viktreducering, mirakelmedel och dyl. att göra....
Såg nyss nån annons om mirakelpiller som skulle hjälpa till med en rejäl viktreducering och återigen fick jag påminna mig själv om:
"Nämen-just-ja...., det där är ju inget för mig....., jag är ju opererad numera......"
Egentligen är det väl inte konstigt, jag har ju ägnat ca: 23 år åt att försöka banta...
Hjärnan är väl hjärntvättad vid det här laget...
Jisses.., det lär nog ta tid innan hjärnan är omprogrammerad...
Trots att jag är opererad sen 2½ månad tillbaka har hjärnan fortfarande inte lyckats bli omprogrammerad......, den reagerar fortfarande och bli intresserad av allt som har med bantning, viktreducering, mirakelmedel och dyl. att göra....
Såg nyss nån annons om mirakelpiller som skulle hjälpa till med en rejäl viktreducering och återigen fick jag påminna mig själv om:
"Nämen-just-ja...., det där är ju inget för mig....., jag är ju opererad numera......"
Egentligen är det väl inte konstigt, jag har ju ägnat ca: 23 år åt att försöka banta...
Hjärnan är väl hjärntvättad vid det här laget...
Jisses.., det lär nog ta tid innan hjärnan är omprogrammerad...
Fåfänga..
Sedan jag började gå ner i vikt och fick det lättare att hitta kläder har jag upptäckt att jag lägger ner mer tid på att bry mig om hur jag ser ut och vad jag tar på mig.....
Visst har jag brytt mig tidigare också men inte på samma vis...
Nu känner jag mig rentav lite fåfäng..., och det är en annorlunda känsla och ibland skäms jag för det för fåfänga är något jag egenltigen har svårt för.....
Men, samtidigt är det ju konstigt om jag ska ha dåligt samvete och skämmas för att jag vill vara fin....
Rensade ur garderoben för några veckor sedan och bla hittade jag en tröja som faktiskt varit en av tröjorna som jag känt mig i fin i det senaste året... Jag stod och velade om jag skulle behålla den eller skänka bort/sälja den.....
Sambon var helt klar med sin åsikt:
"Den ska bort......"
Jag undrade givetvis varför och då kom det fram till att han aldrig gillat den där tröjan men att han inte sagt något eftersom han sett att jag varit glad över den och att jag faktiskt känt mig riktigt fin i den...
Han har alltså hållt god min.....,
Först blev jag lite irriterad över att han inte sagt vad han egentligen tyckte om tröjan men sen insåg jag ju att han gjort det enbart för att vara snäll....
Egentligen var det himla gulligt av honom!!
Det där med kläder har varit ett känsligt kapitel och jag har, som många andra, tyckt det har varit svårt att hitta kläder som sitter bra och som jag har känt mig fin i.....
Sambon har varit med om många "scener" där jag stått och stampat, gråtit och gnällt framför spegeln för att jag inte har något att ta på mig...
(så jag kan ju förstå honom att han är tyst när jag väl hittar ett klädesplagg som jag gillar..)
Nu är väl problemet snarare att det finns mer kläder att välja mellan i garderoben och att jag vill välja det som ser bäst ut..., knivigt men egentligen ett angenämt problem.....
Visst har jag brytt mig tidigare också men inte på samma vis...
Nu känner jag mig rentav lite fåfäng..., och det är en annorlunda känsla och ibland skäms jag för det för fåfänga är något jag egenltigen har svårt för.....
Men, samtidigt är det ju konstigt om jag ska ha dåligt samvete och skämmas för att jag vill vara fin....
Rensade ur garderoben för några veckor sedan och bla hittade jag en tröja som faktiskt varit en av tröjorna som jag känt mig i fin i det senaste året... Jag stod och velade om jag skulle behålla den eller skänka bort/sälja den.....
Sambon var helt klar med sin åsikt:
"Den ska bort......"
Jag undrade givetvis varför och då kom det fram till att han aldrig gillat den där tröjan men att han inte sagt något eftersom han sett att jag varit glad över den och att jag faktiskt känt mig riktigt fin i den...
Han har alltså hållt god min.....,
Först blev jag lite irriterad över att han inte sagt vad han egentligen tyckte om tröjan men sen insåg jag ju att han gjort det enbart för att vara snäll....
Egentligen var det himla gulligt av honom!!
Det där med kläder har varit ett känsligt kapitel och jag har, som många andra, tyckt det har varit svårt att hitta kläder som sitter bra och som jag har känt mig fin i.....
Sambon har varit med om många "scener" där jag stått och stampat, gråtit och gnällt framför spegeln för att jag inte har något att ta på mig...
(så jag kan ju förstå honom att han är tyst när jag väl hittar ett klädesplagg som jag gillar..)
Nu är väl problemet snarare att det finns mer kläder att välja mellan i garderoben och att jag vill välja det som ser bäst ut..., knivigt men egentligen ett angenämt problem.....
